En kamp, en resa eller ett straff? Konceptuella cancermetaforer i svenska tidningsartiklar

”Han förlorade kampen mot cancern”, ”hennes cancerresa var över”, ”hon fick en cancerdom” – det finns flera sätt att beskriva och därmed förstå cancer på. Hur vi i svenskan använder metaforer för att tala om cancer och hur dessa metaforer kan påverka cancersjuka och deras anhöriga undersökte jag i min magisteruppsats som kan läsas här.

Annonser

Bokmässan

I veckan hålls Bokmässan i Göteborg och jag har varit på plats för att besöka och delta på mässan och också hälsa på min syster som bor och pluggar här sedan några år tillbaka.

Jag minns mycket väl när jag var på Bokmässan första gången. Det var 2006 när jag vann Eragontävlingen. Priset delades ut på mässan så jag och min familj reste ner från Umeå. För mitt bokälskande 15-åriga jag var Bokmässan en dröm som blev sann. Så många böcker och författare samlade på en enda plats! Fortfarande tycker jag att det är fantastiskt roligt. Bokmässans sista dag är imorgon så om ni befinner er i Göteborg, bege er dit! Söndagens inträde och seminarier är gratis.

Kämpa för livet: en studie av kampmetaforer om cancer

”Hon kämpar mot cancer”, ”han förlorade kampen mot cancern” – det är idag vanligt att tala om och tänka om cancer som en kamp. Vad skapar detta för bild av cancersjukdomen och de sjuka? Vad får sådana kampmetaforer om cancer för konsekvenser? Detta med mera undersökte jag i mitt examensarbete som nu finns att läsa på Diva.

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:820645/FULLTEXT01.pdf

Boktips: Berättelsen om Fjärrskådarna

I helgen läste jag Robin Hobbs senaste bok Fool’s Quest och jag säger bara att har ni inte läst något av Robin Hobb än så gör det! Robin Hobb är en av mina absoluta favoritförfattare, och hennes trilogi Berättelsen om Fjärrskådarna är kanske något av det bästa som har skrivits inom fantasygenren. Den första boken heter Mördarens lärling, och jag upprepar, har ni inte läst den så gör det!

Examen och sommar

Det har gått några veckor av sommaren nu och för mig känns det verkligen som semester! I fjol jobbade jag hela sommaren så i år var jag noga med att jag skulle vara ledig en period. Jag har lite mindre än två veckor kvar, sedan börjar jag sommarjobba. Hittills har jag varit i Italien och i stugan och imorgon ska jag och min sambo Johan i väg norröver.

Ledighet kändes extra viktigt i år, eftersom våren varit väldigt intensiv. Det var min sjätte och sista termin vid språkkonsultprogrammet på Umeå universitet – i början på juni tog vi vår examen, efter tre års studier. Att skriva examensarbete tyckte jag var väldigt roligt; det påminde faktiskt lite om att skriva en bok, tyckte jag. Men det var såklart rätt hektiskt också.

Så nu är jag alltså en färdig språkkonsult! Lite svårt att förstå. Till hösten har jag sökt magisterprogrammet i språkvetenskap som finns vid Umeå universitet, så jag är dock inte helt färdig med pluggandet än.

Boktips: The Name of the Wind

Vindens namnHäromveckan läste jag The Name of the Wind (Vindens namn på svenska) av Patrick Rothfuss. Den handlar om en man vid namn Kvothe som berättar sin livhistoria, en historia fylld med magi, kärlek och jakt på hämnd.

A hero named Kvothe, now living under an assumed name as the humble proprietor of an inn, recounts his transformation from a magically gifted young man into the most notorious wizard, musician, thief, and assassin in his world. (Adlibris)

Ibland känns det som att jag aldrig läser nya böcker (jag är en sån person som kan läsa mina favoriter om och om igen), och som att när jag väl gör det så är det inte värt det. Det finns så mycket fantasy därute, och det är sällan jag fastnar riktigt ordentligt för något. Den här boken tyckte jag dock om! Jag tyckte särskilt om sättet den är berättad på, att huvudpersonen återberättar handlingen och under berättandets gång ger hintar om vad som ska komma. Det bygger verkligen spänning, och det kräver en skicklig författare för att kunna antyda vad som kommer och ändå lyckas överraska läsaren.

Stressen och pressen med att skriva en serie

Det finns många fördelar med att skriva en bokserie. Jag tycker att det är väldigt roligt att få följa samma karaktärer under en längre tid. Jag har dessutom alltid haft problem med att skriva kort. Jag är så imponerad av personer som kan skriva noveller eller barnböcker, för det är något jag aldrig har lyckats med. Det blir alltid betydligt längre än jag tänkt mig. Så blir det också när jag börjar skriva på en lång berättelse – det börjar som planer på en bok och vipps har jag plötsligt gjort en skiss för två uppföljare.

Att skriva en serie har också sina nackdelar. I och med att jag själv har läst många serier och vet hur jobbigt det är att vänta på nästa bok (alltså, att gå och vänta på de sista Harry Potter – böckerna , det var ju olidligt!) så vill jag inte heller låta läsare vänta. Risken finns ju också att böckerna glöms bort om det går för lång tid. Jag och förlaget ville gärna att böckerna i Nyckelväktar-serien skulle komma ut med ett års mellanrum. Så blev det också, med någon månads marginal. Det var dock inte utan att jag stundvis kände mig väldigt stressad och pressad, och när skrivandet blir en stress och en press tycker jag inte att det är lika roligt längre.

Summan av kardemumman var att jag, när jag skrivit färdigt Till sista vingslaget, inte längre hade samma skrivlust som tidigare. Jag antar att jag skulle beskriva det som en sorts skrivkramp, fast det handlade inte om att jag hade idétorka, för idéerna var det gott om. Det var helt enkelt lusten att skriva som vägrade infinna sig. Det gjorde mig både orolig och rädd. Det var nästan som en identitetskris. Jag som alltid har älskat att skriva. Vem var jag, om jag inte längre ville skriva?

Det är inte förrän det senaste året faktiskt som jag har börjat känna skrivlusten återvända. Det har tagit tid, och jag har låtit det få ta tid. Jag har pluggat och sysslat med annat och enbart skrivit när andan fallit på. Jag hoppas att det fortsätter i rätt riktning, för även när jag inte har lust att skriva så älskar jag ju att skriva, om det nu låter vettigt. Att skriva är verkligen det roligaste som finns, och det finns inget som jag är så nöjd med eller så stolt över som Nyckelväktar-serien.