Det händer att jag läser mina egna böcker. Det är nästan lite pinsamt att erkänna, men det händer faktiskt att jag gör det. Att läsa sina egna böcker är dock inte som att läsa andras. Bland annat är jag betydligt mer kritisk när jag läser något jag själv skrivit än om jag läser någon annans verk. Ofta sitter jag och våndas över saker jag önskat att jag ändrat eller gjort annorlunda. Därför läser jag inte mina egna böcker särskilt ofta, men det händer som sagt.
Medan jag skrev Nyckelväktarna läste jag de tidigare böckerna för att kolla upp saker eller påminna mig själv om vad jag skrivit tidigare. Nu, sedan Till sista vingslaget kom ut, behöver jag inte det längre. Istället upptäcker jag mig själv med att läsa böckerna och faktiskt finna njutning i det. Ju längre tid som går, desto mindre våndas jag över sådant jag tycker att jag gjort fel eller dåligt, och desto roligare tycker jag att det är.
Jag tror att det har att göra med att jag saknar Nyckelväktar-serien. Det låter kanske konstigt, men jag saknar faktiskt karaktärerna, platserna och världen. Jag skrev Nyckelväktarna under en period om cirka fem år. Under fem år var berättelsen och allt runtikring den i stort sett det enda jag tänkte på. Jag känner allt och alla i Nyckelväktar-världen utan och innan. När jag läser mina böcker, och kommer i kontakt med Shanzoc, Comíl och Liva igen, är det därför nästan som att återse gamla vänner, vänner som jag inte sett eller pratat med på länge, men som jag fortfarande tycker väldigt mycket om.
Jag var och är fortfarande så nöjd med hur Nyckelväktarna slutade. Jag har aldrig känt ett sug efter att skriva en fortsättning, just för jag känner mig så tillfreds med historien. Samtidigt vet jag att det vore väldigt enkelt att göra det. Trots att snart fyra år har passerat sedan jag sist skrev något om Shanzoc, Comíl och Liva är karaktärerna mig fortfarande så välbekanta. Det vore så enkelt att plocka upp pennan (bildligt tala) och skriva en ny historia om dem. Jag vet redan vad en fortsättning skulle handla om. Inte för att jag tror att jag kommer att skriva den – att fantisera om en fortsättning är bara ett sätt för mig att hålla de kära karaktärerna och världen de lever i vid liv i mina tankar ett tag till.
Julia Sandström 